Greenery Will Bloom Again (2014)

Torneranno i Prati är den italienska titeln på denna anti-krigsfilm. Berättelsen utspelar sig uppe i skogarna i nordöstra Italien under första världskriget. Ett kraftigt snöfall och en präglande kyla har lamslagit de italienska trupperna och tvingat dem att bokstavligt talat gå under jorden. De söker skydd i sina skyttegravar, som med tiden har utvecklats till en bunker där de både sover, äter och håller utkik. De måste skotta dagligen för att ransonerna ska kunna komma fram med mat och efterlängtade brev hemifrån. Standarden är extremt låg där födan består av vattnig soppa med en brödbit, och sängarna av kalla träplankor.

Hälften av trupperna har insjuknat i feber och frossa. Samtidigt närmar sig österrikarnas granatattacker och fienden känns så nära "att man nästan kan höra dem andas", som det beskrivs i filmen. Moralen är i botten och soldaterna drömmer bara om att få komma hem till sina anhöriga. Men hoppet rinner sakta ut för dem, en efter en. Varje ljusstrimma försvinner in i mörkret och för var dag som går blir valet mellan liv och död allt mer likgiltigt för dem. När kaptenen en dag får order om att skicka några män på ett näst intill självmordsuppdrag, får han nog och avsäger sig sin grad och befattning. Befälet lämnas över till en yngre löjtnant som helt saknar den erfarenhet och utbildning som tjänsten i fråga kräver.

Ermanno Olmi har med ytterst små medel lyckats skapa en film som både kommunicerar med publiken på ett ytterst gripande sätt, och samtidigt håller tag i sig själv med båda fötterna på jorden och aldrig tappar fokus. Med den betonade avsaknaden av färg i fotot av regissörens son, Fabio Olmi, ackompanjerat till dystra, vackra toner av Paolo Fresu, från flöjt, dragspel, horn och trumpet, blir den önskade stämningen oförneklig och bärande genom hela filmen. Det krävs inte många repliker från aktörerna för att vi ska förstå vad som tynger dem. En blick, avsaknaden av ett leende eller en liten tår i ögonvrån säger mer än vad tusen talade ord hade kunnat göra.

Det jag dock saknar i Greenery Will Bloom Again är personligheter. Jag hade velat få lära känna soldaterna lite bättre för att kunna sympatisera med dem på ett djupare plan. Bilder på nära och kära och några få drömmande ord om vad framtiden skulle kunna komma att ge når inte riktigt ändå in i hjärtat på mig. Men å andra sidan är filmens anti-krigsbudskap så pass tydligt att tankarna går till hela styrkan istället för enstaka individer.

Bäst Fotot som fungerade lika bra till både musik och tystnad.

Sämst Jag hade velat få veta lite mer om soldaterna och deras historier. Då filmen bara är 76 min lång hade det kunnat finnas utrymme för det.