Brooklyn (2015)

Försiktiga Eilis (Saoirse Ronan) sliter med sitt ströjobb på den lilla närbutiken i den irländska hembygden. Hon har knappt råd med kläder, bor hemma hos sin mor tillsammans med sin syster och kärleken verkar långt borta. Men det ska bli ändring på det. Byns immigrerade präst har nämligen skickat henne en biljett till Brooklyn, USA där han erbjuder henne både jobb och logi och det drägliga liv hon har drömt om. Trots att det smärtar att lämna både syster och mor, ger hon sig av.

Mycket riktigt får Eilis snart erfara att prästens ord har varit av sanning. Fast allt är inte så enkelt som hon hade trott. Attityden i det nya landet är mycket ruffigare än vad hon är van vid och allt är mycket större, modernare och komplext. Någonstans på vägen träffar hon italienar-amerikanen Tony (Emory Cohen). En romans är ett faktum, men kan hon verkligen lämna trygga Irland helt bakom sig?

Läs också: Recension: Carol (2015)

Brooklyn ett klassiskt romantiskt drama. Här finns det gott om vemod, trånande och problematiska sociala normer, men också humor, glädje och romantik. Det som kanske främst skiljer filmen från många andra i genren är hur produktionsteamet har återskapat ett tidigt pastellfärgat 1950-tal utan att kännas för nostalgiskt romantiserat. Jag gillar också att de, samtidigt som de låter Irland vara outvecklat, inte överdriver New Yorks modernitet.

Den absolut viktigaste ingrediensen i ett romantiskt drama är skådespelarparets kemi. Finns det ingen kemi, faller filmen pladask oavsett hur bra manuset är. Detta är definitivt inget problem i Brooklyn, utan här är skådespelet på en mycket hög nivå och det sprakar av gnistor mellan vårt kärlekspar. Jag känner med paret och bryr mig om dem. Bäst är emellertid Saoirse Ronan. Jag har alltid tyckt om henne, till och med när jag såg henne för första gången i Peter Jacksons värdelösa filmatisering av Lovely Bones. Brooklyn är filmen hon har väntat på, som både kommer skjuta hennes karriär i höjden och som har gett henne en välförtjänt Oscarsnominering för bästa kvinnliga huvudroll.

En annan styrka filmen har är välskrivna biroller. Dels har vi två roliga divor som bor på samma pensionat som Eilis; dels har vi rigorösa miss Kelly, som driver närbutiken Eilis jobbade på; dels har vi Tonys lillebror Frankie, en lillgammal åttaåring, som gestikulerar som vilken stereotyp italienare som helst och slutligen har vi rugbyspelaren Jim (Domhnall Gleeson), som visar sig vara en oväntad gentleman.

Om du inte vet vem Domnhall Gleeson är det dags att du skriver upp hans namn. Inom loppet av ett år har han dykt upp i flera sevärda filmer och bjudit på fina skådespelarinsatser. Utöver Brooklyn har vi fått se honom som General Hux i Star Wars: The Force Awakens, Caleb i Ex Machina och som Captain Andrew Henry i The Revenant.

Bäst: Hur härligt är det inte att se ett romantiskt drama där du verkligen bryr dig om de som står i centrum?