7 regissörer med känsla för soundtracks
Dessa regissörer underskattar inte bra soundtrack.
Nu är det dags för regissörerna, som uppenbarligen bläddrat i en och en annan LP-låda att uppmärksammas.
Film är magiskt. Musik är magiskt. Tillsammans kan de nå nästan spirituella höjder. Fast det krävs lite arbete för att det ska fungera. En riktlinje är givetvis att bild och ljud ska jobba tillsammans, vilket är en anledning till att många regissörer använder sig av egna tonsättare. Men det finns de som fortfarande slår på stora trumman för ett riktigt fett soundtrack – och som dessutom gör det bra.
Quentin Tarantino
Debutfilmen "Reservoir Dogs" inleder med att några gangsters, under en kopp kaffe, för en livlig diskussion om Madonna och fortsätter sedan med att de lämnar fiket till tonerna av Little Green Bag med The George Baker Selection.
Tarantino har därefter gång på gång visat att han är en expert på att hitta rätt låtar – de där som verkligen överensstämmer med hans sätt att göra det lite töntiga urcoolt. Från Nancy Sinatra och Ennio Morricone, vidare till 2Pac. Passar det så passar det och stilen är allt. Ett Tarantino-soundtrack är lika unikt och personligt som filmerna själva.
Aziz Ansari
Självklart måste en liten chansning finnas med på en lista också – utan risker blir det tråkigt. Aziz Ansari är namnet bakom Netflix-serien Master of None från i år. En serie som inte bara levererade en del skratt och tankeställare utan också ett magnifikt soundtrack.
Då serien var döpt efter en Beach House-låt och det rykteades om ett live-uppträdande från Father John Misty (!), var jag tvungen att se om Aziz Ansari hade lyckats skapa varje Pitchfork-läsares våta dröm. Svaret? Ja. Med musik från Aphex Twin, Yo La Tengo, Todd Terje, Devendra Banhart och Mac Demarco vill jag slå ett slag för att Way out West borde hyra in den unge komikern som aktbokare 2016. Förhoppningsvis fortsätter en eventuell nästa säsong i samma anda.
Nicolas Refn
Här tänker jag främst på filmen "Drive", men det kanske räcker? Den extremt stämningsfulla och drömlika musiken är nämligen så filmisk passande att den öppnade mångas ögon för den sortens elektronisk ambient musik, som regissören Nicolas Refn har låtit lägga som ett filter över sina scener.
Ett riktigt lyckat soundtrack är ett soundtrack som lyfter en hel film och Los Angeles mörka kvarter, med dess hårda asfalt, har sällan känts så känslomässigt intensiv som när låtar som Kavinskys Nightcall och Colleges a Real Hero fick ackompanjera den.
Martin Scorsese
När någon säger Martin Scorsese tar det inte lång tid innan jag börjar tänka på Rolling Stones. Gimme Shelter är inte med i en eller två, utan i tre av hans filmer och han har dessutom hunnit göra en dokumentär om rockbandet. Under åren har det också blivit en film om The Band, en tre timmar lång dokumentär om Beatles-medlemmen George Harrison och en lika lång skildring av Bob Dylans karriär.
Fleetwood Mac i Casino, Pink Floyd i The Departed och Beach Boys i Wolf of Wall Street tyder på ett stort, och ibland lite nostalgiskt, musikintresse från Martin Scorseses sida. När det resulterar i magiska scener som inledningen i The Departed är det svårt att klaga.
Danny Boyle
"Trainspotting" släpptes 1996 och stoltserar fortfarande med ett av filmvärldens mest älskade soundtracks. Det var en skitig värld som Danny Boyle tog fram ur Irvine Welshs bok. Den dekadenta missbruksvärlden kantad av kanyler och droger varvades med simturer i toaletter. Men bland allt det där fanns en strimma hopp och det gjordes väldigt tydligt genom musiken – särskilt när hela Lou Reeds Perfect Day spelas lite ironiskt över en av filmens mest ikoniska scener.
Resten av soundtracket fortsätter att hylla Storbritanniens undergroundscen med musik från bland andra Brian Eno, Blur och New Order. I Boyles andra filmer bjuds det dessutom på musik från M.I.A. och en dräpande replik för alla Phish-fans: ”If you keep singing Phish you're never gonna get a girlfriend.”
Wes Anderson
Wes Anderson är briljant när det kommer till soundtracks. Jag tror att han har hittat helt rätt när han vill tillfredsställa de som förälskat sig i hans stilistiska, frimärksartade stils musiksmak också.
Bara att mycket av den musik som gjorts enbart för hans filmer är skapade av en gammal Devo-medlem tyder på ett musikintresse. Men när The Life Aquatic börjar som ett rent hagel av David Bowie-covers, går vidare med Iggy Pop och kulminerar i Sigur Rós är saken klar. Bäst låter det kanske i The Royal Tenenbaums, där det bjuds på The Velvet Underground, Elliott Smith och Beatles.
Wes Anderson är utan tvekan en regissör som har både ögonen och öronen med sig.
Sofia Coppola
"Lost in Translation" är, precis som "Drive". En sådan där film som verkligen har det lilla extra att tacka sitt soundtrack för. Vad kan bättre belysa det vackra i att känna sig fullkomligt ensam i en gigantisk, neonbelyst stad än My Bloody Valentines beskyddande och varma men också lite avskärmande shoegaze? The Jesus and Mary Chain, kanske, men de är ju också med.
I Marie Antoinette moderniserar Coppola 1700-talet genom att låta Converse-skor synas och svenska The Radio Dept. höras, tillsammans med bland andra The Cure och The Strokes. Ett snyggt stilgrepp som också det visar att Coppola är en regissör som tänker steget före i filmmusikens underskattade värld.