En man som heter Ove (2015)

Vresige femtionioårige Ove, spelad av Rolf Lassgård, styr kvarteret med järnhand. Under sin dagliga morgonpromenad låser han in felparkerade cyklar, antecknar registreringsnumret på bilarna på parkeringsplatsen, dubbelkollar grannarnas källsortering och mycket mer. Ingen kommer undan Oves ilskna blick, oavsett om du följer regelverket eller inte. I Oves värld är alla idioter, alla utom han själv och hans bortgångna hustru Sonja. Inte blir det heller bättre av att han förlorar jobbet.

Utmattad av omvärldens inkompetens bestämmer sig Ove för att sätta punkt på sitt jordliga liv och påskynda sin försoning med Sonja. Men att ta livet av sig visar sig vara betydligt svårare än vad han hade föreställt sig. Finklädd och välkammad, med snaran runt halsen, avbryts han av att det nya grannparet knackar på dörren; höggravida Parvaneh och maken Patrik (Tobias Almborg). Ofrivilligt dras Ove in i en oväntad vänskap med den utlandsfödda grannfrun.

Hannes Holms filmatisering av Fredrik Backmans bok är en riktig crowd pleaser. Det är lättsmält, trevligt, klichérikt och alla får lära sig något av varandra; främst Ove av Parvaneh som han till en början är högst skeptisk till. Genom långa tillbakablickar får även vi i publiken lära oss att Ove egentligen har ett hjärta av guld och att det är livets orättvisor som har gjort honom till den tjuriga gubbjävel han är idag. Det är också dessa tillbakablickar som är filmens brist. Till viss del eftersom skådespelet är av varierande kvalitet, men främst eftersom de känns kraftigt konstruerade.

Schabloner till trots, har En man som heter Ove en del fina stunder. Lassgård gör en bra roll och fast att det blir lite tjatigt att höra honom skrika "idiot" till varenda kotte, har han tillräckligt med karisma för att få mig att vilja se mer. Dessutom är Lassgårds och Bahar Pars samspel fint. Hon är helt rätt för rollen och bjuder på mycket charm. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om detta blir årets stora publiksuccé.

Bäst: Det bjuds på en del skön svart humor under filmens första halvtimme. För tips på bra svenska filmer spana in vår samlingssida.

Sämst: Filmens sista halvtimme är alldeles för sentimental för min smak.