Timbuktu (2015)
Skrämmande om offer för jihadisternas våld.
Timbuktu, en av årets viktigaste filmer. Med säker hand skildrar regissör Sissako hur den maliska staden Timbuktu invaderas av jihadister och hur livet för invånarna förändras radikalt.
En grupp jihadister har tagit över den maliska ökenstaden Timbuktu. Med grammofon skriker de ut att kvinnor måste bära handskar och strumpor på offentliga platser och att musik numera är förbjudet. För att se till att alla håller sig till deras stränga lagar marscherar de dag och natt runt längs stadens gator och gränder, alltid beväpnade med maskingevär.
En bit utanför stan lever heden Kidane tillsammans med sin fru Satima och dottern Toya. De lever ett isolerat men lyckligt liv och har än så länge lyckats hålla sig utanför jihadisternas frammarsch. Men snart kommer en livsavgörande händelse förändra allt.
Med stor skicklighet lyckas regissör Abderrahmane Sissako göra en, vad det verkar som, naturlig skildring av jihadisternas utvidgning. Trots allt det bisarra som visas upp, som när ett par stenas till döds för äktenskapsbrott, eller när en ung kvinna döms till fyrtio piskrapp för att ha sjungit och fyrtio piskrapp för att hon var ensam i ett rum med män utan sina föräldrars närvaro när det hände, känns upptappningen aldrig överdriven.
Det är självklart extra jobbigt att se Timbuktu med tanke på filmens aktualitet, men samtidigt balanserar Sissako sin tunga berättelse med charmiga karaktärer, humor och värme. Här möter vi exempelvis en skön haitisk voodooprästinna, en rationell imam som försöker prata förnuft med jihadisterna och självklart den älskvärda familjen i filmens centrum.
Genom att ständigt hinta om hur jihadisterna själva inte klarar av att leva upp till sina absurda regler, förtydligar Sissako att deras vansinneståg enbart handlar om makt och förtryck. Inget annat. Ett modigt drag av regissören eftersom detta lär vara det sista dessa grupper skulle vilja erkänna.