Sensoria (2015)

Det rådde högtidlig stämning på biograf Zita i Stockholm under Monsters of Film visning av Sensoria igår kväll. Både filmens regissör Christian Hallman och skådespelarna Lanna Olsson, Norah Andersson och Alida Morberg var på plats. Nyfikenheten kring den nya svenska skräckfilmen, som har blivit utvald till flera internationella festivaler, var stor.

Redan i de inledande minuterna står det klart att Hallman och kompani har jobbat effektivt under det tighta produktionsschemat på blotta tretton inspelningsdagar. Till ett välskrivet och spöklikt soundtrack kastas vi in i ett slags häxritual som äger rum i en miljonprojektslägenhet på 80-talet. Fotot är snyggt och det hela känns stämningsfullt.

Vi befinner oss i nutid. Med färska sår efter att just ha blivit dumpad flyttar Caroline (Lanna Olsson) in i en ny lägenhet; kan du gissa vilken? Redan under första natten börjar oförklarliga ting att ske och snart står det klart för oss att vad som än hände på denna plats för trettio år sedan hemsöker oss än idag.

Även om filmens första halvtimme är väl genomförd levereras det alldeles för många jump-scares. Istället för att ständigt sitta på spänn känner jag mig istället avtrubbad. Tyvärr, eftersom det här finns ett par uppfinningsrika sekvenser som hade kunnat vara riktigt obehagliga. Hallman får så småningom bukt på denna problematik när han tar ner tempot och låter Carolines väninna Emma (Alida Morberg) äntra historien och filmen växer till det bättre.

Inspirationen från andra skräckfilmer hymlas det inte med och lite överallt finns det fina små påskägg, som att lägenhetsnumret är samma som det förbjudna hotellrummet i The Shining har. Den främsta inspirationskällan verkar emellertid vara Roman Polanskis lägenhetstrilogi (Repulsion, Rosemary's Baby & The Tenant) med tanke på Carolines bräcklighet och Repulsion-homagen i en av hennes mardrömssekvenser. Dessutom har Hallman gjort själva lägenhetshuset till en av filmens huvudroller genom långsamma tagningar i ödsliga korridorer och närbilder på fastighetens rörsystem.

I det stora hela är Sensoria en ambitiös film med många bra idéer och ett schysst slut, men tyvärr matchar inte genomförandet filmens potential. Något som självklart kan ha varit en konsekvens av det pressade inspelningsschemat men en del hade kunnat förbättras med under postproduktionen. Tänker främst på överanvändandet av jump scares och att Boel Larssons karaktär som lägenhetens hyresvärdinna borde ha klippts bort i största möjliga utsträckning; hon är alldeles för mycket buskis för det här!

Bäst: Alida Morberg och Lanna Olsson har ett fint samspel.