Min lilla syster (2015)

Lillasyster Stella (Rebecka Josephson) ser storögt på sin begåvade storasyster Katja (Amy Deasismont) som graciöst sveper längs isrinken. Det är mycket som döljer sig i Stellas blick, beundran, stolthet och avundsjuka. Katja är konståkerska, målmedveten och söt, något Stella hela tiden får höra medan hon själv hamnar i sin storasysters skugga, både hemma och i ishallen.

På senare tid har Katja börjat bete sig konstigt. Hon tränar hela tiden, vill inte äta chips och blir galen om någon tar hennes märkta mat i kylskåpet. Stella försöker vinna sin syster kärlek genom att efterlikna hennes beteende, men när storasyster blir allt mer aggressiv och distanserad och ännu mer fixerad vid mat och träning börjar Stella oroa sig på riktigt. Hon vill förstå men kan inte, vad är det som händer med hennes syster?

I en tid när ätstörningar blir allt vanligare är Sanna Lenkens debutfilm Min lilla syster en viktig film som alla borde se. Med säker hand balanserar regissören det tunga ämnet med humor, värme och kärlek. Samtidigt som vi får ta del av hur svår denna sjukdom är för både den sjuke och personerna i dennes närhet bjuds det på skratt och en stor dos charm.

Att historien till viss del är självbiografisk är säkert en bidragande faktor till filmens starkt realistiska ton. Alla beter sig trovärdigt från första till sista rutan och inga genvägar tas. Samtliga skådespelare är exemplariska men Rebecka Josephsons och Amy Deasismonts kemi är oslagbar; de känns till hundra procent som riktiga systrar. Deasismont jobbar med ett brett emotionellt spektrum och klarar problemfritt av att gå från att vara kärleksfull i en tagning till att vara ondsint och manipulativ i nästa. Josephson, vars karaktär är mer introvert, lyckas med små medel vara berörande, sympatisk och oerhört charmig.

Min lilla syster är den bästa svenska filmen på år och dar! Det har varit många hjältefilmer på vita duken i år, men jag är övertygad om att de flesta av oss som har sett Lenkens film tycker att Stella är den största hjälten av dem alla.

Bäst: Känslan av att lämna biografen helt omtumlad och lyrisk.

Sämst: Att det inte görs fler filmer av den här kalibern. Min lilla syster är utan tvekan en av årets bästa filmer.