Black God, White Devil (1964)
En omtumlande film som har öppnat mina ögon för den brasilianska filmhistoria.
Black God, White Devil anses vara en av de viktigaste filmerna från den brasilianska filmrörelsen "Cinema Novo" som pågick mellan 1960-1970.
Vi befinner oss i 40-talets Brasilien. Ett hästkadaver ligger och ruttnar i den uttorkade Sertãoregionen. En ensam bonddräng, Manuel, ser bedrövat på det döda djuret för att sedan rida vidare längs den karga marken. På sin färd stöter han på ett religiöst följe som leds av det självutnämnda helgonet Sebastian. Manuel som tror sig ha fått en uppenbarelse rider direkt hem till sin fru, Rosa, för att berätta den goda nyheten; att den hårda tidens dagar är förbi.
Tyvärr har Manuel fel.
Efter att Manuels chef försöker lura honom på pengar bryter ett bråk ut som snabbt övergår till dråp. Manuel är nu laglös och under sin flykt ansluter sig han och Rosa till Sebastians religiösa grupp som snart visar sig vara mer av en självdestruktiv sekt. Profeten Sebastian utövar våld som kontrollmedel och snart har han gjort Manuel till sin undergivna knähund som han samtidigt matar med lögner om framtida belöning. Det Sebastian inte vet är att kyrkan, som ser hans växande följe som ett hot, har lejt den notoriska mördaren Antonio das Mortes för att ta livet av honom.
Trots att handlingen fascinerar är det främst filmens känsla och karaktärer som gör att Black God, White Devil sticker ut. Det är en fullständigt orädd film. Här finns varken några självklara hjältar eller sympati. Det ena våldsdådet avlöser det andra och vissa scener känns fortfarande provocerande.
Filmens regissör, Glauber Rocha, var bara 25 år när filmproduktionen påbörjades och kanske är det ungdomlig ambition som skiner igenom. Kameraarbetet är slagkraftigt. Långa och kyliga tagningar, som ofta skildrar utsatthet, avlöses med intensivt och närgånget kameraarbete för att driva på dynamiken. Med jämna mellanrum får vi även ta del av de olika karaktärernas point of view, vilket känns förvånansvärt fräscht. Ett annat roande berättarmedel som Rochas använder sig av är musik. Varje bärande del av filmen värvas med skön brasiliansk mariachi-blues där sångtexten för historien vidare. Förutom att låtarna är häftiga i sig, ger de också filmen en sagokänsla.
Kanske är det just det Black God, White Devil egentligen är, en saga om utsatthet, våld och religion? Som om det vore en fabel för vuxna får vi upprepade gånger ta del av hur de starka förtrycker de svaga, hur tro missbrukas för att bruka våld och hur våldshandlingar i sin tur leder till tro. Det är exempelvis först efter att Manuel har dräpt sin chef som han säker sig till Sebastians kult.