Love & Mercy (2014)
I Love & Mercy är det popgeniet Brian Wilson som står i centrum. Parallellt får vi se hur Beach Boys-frontmannen, under 60-talet, går från att skriva regelrätt surfpop till den komplexa popsymfonin Pet Sounds med att han 20 år senare, gravt medicinerad och diagnostiserad paranoid-schizofren, förälskar sig i bilförsäljaren Melinda Ledbetter (Elizabeth Banks). Under 60-talet gestaltas han av Paul Dano och under 80-talet av John Cusack. Redan som ung plågas Wilson av mindrevärdeskomplex. Han hunsas runt av sin våldsamma pappa och pressas hårt av medlemmarna i bandet. Redan 1963 börjar han höra röster och gradvis blir de schizofrena symtomen allt mer påtagliga. Samtidigt uttrycker Wilson tacksamhet till sin skräckinjagande pappa eftersom rädslan kan ha hjälpt honom att nå nya kreativa nivåer. Det må så vara, men för oss i publiken är det minst lika tydligt att han också tvingade fram Wilsons sammanbrott.
Under 80-talet hålls Wilson under ständig övervakning av sin förmyndare, psykologen Eugene Landy. Var han än går har han ett följe efter sig och Eugene (Paul Giamatti) styr honom med järnhand. Wilson får inte träffa någon och ingen får träffa honom utan att Eugene samtycker. Men Eugenes maktspel får sig en törn när Wilson börjar dejta Melinda som genast börjar ifrågasätta Wilsons behandling. Ofta när kända personer gestaltas är det svårt att inte jämföra skådespelaren med subjektet, agerandet blir påtagligt och filmens illusionskraft störs. Till min förvåning uteblir detta problem i Love & Mercy. Dano lyckas andas liv i Wilsons ambitiösa geni och bjuder ännu en gång på en fantastisk skådespelarinsats. Scenerna när han dirigerar studiomusikerna är fantastiska; vilken närvaro! Likaså imponerar Cusack som med små nyanser skapar en trovärdig bild av en instabil och rädd äldre Wilson.
Inte bara känns all musik som spelas i filmen live utan regissör Pohland använder ljud på ett innovativt sätt som berättarmedel. När tystnad bryts mot susande röster som övergår till distanserad musik känns det verkligen som om att ta del av Wilsons sinne. När vi under en ångestattack hör allt utom skrik känns skriket ännu mer påtagligt. Tyvärr känns det som om att Pohland förenklar vissa element och undviker andra. Eugene framställs som ond utan att vi får veta varför han gör som han gör. Rör det sig om pengar? Är han ett fan som vill ha Wilson för sig själv? Tror han helhjärtat att hans metod är den rätta? Vi märker knappt av Wilsons drogbruk trots att Wilson själv har sagt att drogerna förvärrade hans psykiska hälsa avsevärt. Dessutom får vi aldrig veta vad som blev Wilsons slutliga sammanbrott och konkurrensen mellan Beach Boys och Beatles nämns i förbifarten.
Bäst: Känslan av att all musik faktiskt framförs av skådespelarna.