Woman in Gold

Woman in Gold (2015)

  • 1 tim 49 min
  • Drama
Uppdaterad 05 december 2019 kl. 17:12 | Publicerad 02 augusti 2015 kl. 17:08
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.
  • Regi:
    Simon Curtis
  • Manus:
    Alexi Kaye Campbell, E. Randol Schoenberg
  • I rollerna:
    Helen Mirren, Ryan Reynolds, Daniel Brühl, Katie Holms m.fl.

Maria Altmann (Helen Mirren) lyckades fly från nazi-ockuperade Österrike och ta sig till USA. Efter sig lämnade hon sina föräldrar, sitt hem och familjens alla ägodelar. Däribland fanns en samling tavlor, varav en föreställande hennes egen faster kallad "Woman In Gold". Nazisterna tog dem allihop i beslag och efter kriget hamnade de på ett museum i Wien. Maria anser att hon har rätt till dessa tavlor och anställer därför den unga advokaten Randy Schoenberg (Ryan Reynolds), vars förfäder också tvingades fly. Tillsammans ger de sig in i en kamp mot museet och den Österrikiska regeringen för att försöka få hem konstverken till deras rättmätiga ägare.

Woman In Gold växlar mellan nutid (år 1998), Marias barndom samt till den tid då nazisterna kom till Österrike och judeförföljelsen inleddes. Randy är inte särskilt insatt i sina förfäders historia och tar sig an ärendet först när han får reda på tavlornas otroliga värde. Men allt eftersom Maria berättar om sitt förflutna och visar upp de platser i Wien som en gång var hennes hem och vad som hände där, så skiftas hans avsikter sakta över till allt mer personliga.

Det blir kärleken till de förlorade familjerna som blir deras drivkraft. Även när det ser ut att vara som mörkaste så tappar de inte modet. De finner stöd hos varandra och ett antal utomstående personer som känner för fallet och väljer att hjälpa dem så gott de kan. Det är en tuff kamp, skulle regeringen ge med sig så skulle det fungera som ett erkännande att de har bevarat nazist-stulet gods i över 50 år. Hela filmen är som en anklagelse mot de länder där problemen kvarstår än idag.

Woman in Gold
Helen Mirren. Foto: BBC Films.

Detta verklighetsbaserade, känsloladdade drama vill inte bara belysa faktumet att det fortfarande finns över 100 000 konstverk kvar sen andra världskriget som inte är återlämnats till sina rättmätiga ägare. Den skriker också av feminism. Maria skäms inte för att göra väsen av sig. Hon vågar ta plats och hon vågar vara besvärlig. Hon säger alltid vad hon tycker och står rak i ryggan när hon blir kritiserad eller ifrågasatt. Att hon ignorerar normer och går sin egen väg gör henne till ett föredöme för alla kvinnor.

Mirren och Reynolds gör bra ifrån sig i sina roller. Mirren bär på tunga och mörka minnen och går igenom en karusell av känslor när hon tänker tillbaka på sin tid i Österrike och när hon återvänder till sin födelsestad. Hon fångar publikens sympatier på nolltid. Reynolds spelar en ung och oerfaren advokat och först bara vill ha ett ordentligt jobb för att kunna ta hand om sin familj men vägrar sen släppa Marias ärende förrän rättvisa skipats.

Bäst: Tillbakablickarna. Väldigt starka scener som fångar publiken.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL