Intervju: Annika Andersson och Thomas Petersson

Filmtopp.se:s skribent Axel Diedrichs befann sig på plats bakom kulisserna för exklusiva intervjuer med Annika Andersson och Thomas Petersson. Annika som är Mårdaklevs stora bidrag till humorvärlden har vid ett flertal tillfällen vunnit det prestigefyllda teaterpriset Guldmasken. Hon är främst känd från TV-serierna Full Frys, Hjälp! och Parlamentet. Halmstads stjärnkomiker Thomas har med en över 20 år lång karriär flitigt synts på TV där han bland annat har medverkat i de populära serierna Time Out och Doobidoo. Premiären av Tresteg i snedsteg var en succé och farsen hyllades av lokaltidningar.

Min nervositet över att träffa två så starka humorprofiler försvann fort och vår pratstund var minnesvärd. Mitt intryck av Annika och Thomas är att de är två väldigt pratglada, ödmjuka och humoristiska personer.

Fars är situationskomik och det kan vara svårt att veta vad som skiljer fars och komedi.

- Fars handlar främst om vanliga människor i knasiga situationer medan komedi använder man konstiga karaktärer i vanligare situationer, förklarar Annika. I den här farsen med många intriger och trådar är det oerhört viktigt att få fram det som ska bli sagt och hålla tempot uppe. Det är många i pjäsen som ljuger och skulle vi tänka för länge innan vi ljuger skulle pjäsen falla platt.

Thomas menar också att även publiken kan falla platt ifall de inte ger scenen sin uppmärksamhet.

- Det här är en riktigt rolig föreställning som är rätt smart. Det är ingen föreställning som du dricker fem öl till och rågarvar åt underlivsskämt, den kräver ibland att man tänker: ”Nu pratar han om henne och han tror att han är ond.”.

Känns sporttermen att publiken är den tolfte spelaren igenkännbar?

- Absolut, utbrister Annika entusiastiskt. Om publiken är med känner vi som är på scen oss lugnare. Jag brukar säga att om publiken anade vilken stor inverkan de har på pjäsen de ser hade de nog varit mer oroliga innan föreställningen börjar.

Film- och teaterkompositören Ale Möller har sagt att en teateruppsättning sällan är sig lik två dagar i rad. Men Annika menar att när det kommer till fars beror eventuella skillnader inte på frivillig improvisation.

-  I fars är det så djävulen viktigt med tempo och exakthet. Det finns inte mycket utrymme för improvisation förutom om man skulle komma av sig. Då är det klart att vi får improvisera istället för att ge upp.

Thomas delar med sig av en händelse från hans senaste turné i Kalmar som exempel på hur turbulens kan uppstå.

- Förra gången jag var här kom en humla in på scenen och började surra runt mig. När vi försökte bli av med humlan tänkte killen bakom scenen att: ”jaha, har de slutat spela? Då ska jag nog trycka på scenen så att den snurrar.” och då byttes plötsligt scenbilden. Folk skrattade så att de grät.

Med ett fullspäckat spelschema som tar mycket på krafterna kan man tänka sig att skådespelarna har inhoppare eller ersättare ifall någon av dem skulle bli sjuk eller få ett akut förhinder. Men enligt Thomas är det inte riktigt så enkelt:

- Det är bara att lira på. Vi har bokat upp oss med tre tider i veckan hos en kiropraktor, massör och läkare. Får någon av oss maginfluensa är det bara att ställa ett spann bakom kulissen och sedan köra.

Ni har båda fått stämplar som roliga personer. Känner ni press att vara roliga i privata situationer med?

- Nej det gör jag inte, svarar Annika säkert. Det är ganska vedervärdigt med personer som jämt ska gå runt och vara roliga. Det är klart att jag omedvetet övar mig hela tiden med tajming och att lyssna in andra människor när de berättar vad som är roligt.

- Det beror på vilket humör jag är på. Ibland kan jag vara rolig bara för att jag tycker att det är kul, men ibland backar jag tillbaka i ett hörn där jag inte syns. Men ibland kommer det fram folk som ber mig vara rolig på beställning och det känns inte så kul, menar Thomas.

Annika, du har sagt att om du kände igen dig som privatperson i din karaktär så hade du skjutit dig själv. Vad är det för en rollfigur du har gett dig in på?

- [Skrattar] Det var tufft sagt! Hade jag behövt vara med en sådan fruktansvärd tråkmåns till man att det behövs en affär vid sidan av för att uthärda livet, hade jag kanske skjutit mig själv.

Annika, du är inne på en lång karriär och har vunnit teaterpriset Guldmasken tre gånger. Har du haft som avsikt att hålla dig på samma spår?

- Nej, det enda jag har haft som riktlinje är att jag vill jobba med roliga människor i roliga sammanhang. Egentligen hade jag jättegärna testat något seriöst för att se om tyget håller, men hade jag fått välja fritt hade jag valt att vara trummis i ett rockband. Det ser väldigt roligt ut, det är min dröm.

Under åren har det blivit en hel del TV och teater för dig Thomas, men hur är tankarna kring långfilm?

- Man får ofta höra att innan du har gjort någonting seriöst blir du inte en accepterad komiker. När Carl-Gustaf Lindstedt gjorde Mannen på taket såg folk vilken svärta en komiker kan ha. När humoristiska skådespelare lirar på allvar kan det uppstå en tyngd som lockar mig. Samtidigt tänker jag att publiken som ser att Thomas Petersson är med i en film förväntar sig att se någonting roligt eftersom att det är det jag vanligtvis förmedlar. Jag hade bara lurat de som hade velat gå och se mig.

I Tresteg i snedsteg spelar Thomas en karaktär som han själv beskriver som “ett kräk” och som har stor betydelse för berättelsens framfart, något han verkar trivas bra med.

- Jag föredrar att vara den drivande energin. I humor snackar vi om att ”en lägger upp och en smashar in poängen.” men hantverksmässigt tycker jag att det är lika kul att lägga upp åt en annan som att smasha själv. Även om jag är komiker tar jag skådespeleriet på minst lika stort allvar som de som spelar seriöst.

Gör din seriösa inställning att du inte kan njuta lika mycket av att agera?

- Jag njuter av de små detaljerna. Att tajmingen kan flyttas på en halv sekund är det jag älskar med det här jobbet. Som när publiken tror att poängen nåtts fram slappnar de av, men då [slår ihop händerna] drar man in smashen och ger dem nästa poäng.

Du läste fordonsteknik på gymnasiet och har spenderat tid på lantbruk. När visste du att du skulle bli komiker?

- Jag tror inte att komiker är någonting man blir, det är någonting man är. En kille som är kul kan läsa telefonkatalogen och vara rolig. När jag var fjorton år och var på konfirmationsläger var det en tjej där som jag var förtjust i, men hon fattade tycke för min kompis istället. Då tänkte jag att om inte jag kan få henne, ska inte någon annan få henne heller. På småtimmarna, när vi befann oss ute vid havet, plockade jag upp föremål som hade flutit i land och började en enmansshow. De skrattade så att de grät och ju mer de skrattade desto mer energi fick jag. I efterhand känner jag att det var däromkring som min improvisationsförmåga föddes.

För att avrunda intervjun frågar jag Thomas, som tidigare har turnérat i Kalmar, hur han skulle beskriva stadens publik.

- Denna publik är faktiskt ganska lika västkustpubliken. De är öppna och när man är färdig med en föreställning kommer de fram och säger att de tyckte att det var bra och kramar om en. När man möter dem på stan hälsar de och säger ”Tack för senast!”. Det känns som om man har känt dem i hela sitt liv. Det är ett rent nöje att vara här.

Med det tackar Filmtopp.se Annika Andersson och Thomas Petersson för en trevlig pratstund. Härnäst kommer vi att intervjua Ale Möller om hans arbete med filmmusiken till Kay Pollacks kommande film Så ock på jorden. Håll dig uppdaterad på Facebook och Twitter.

Axel Diedrichs och Eric Diedrichs