Äpplet (1998)
Igår visade Cinemateket i Göteborg en fascinerande iransk film om två tvillingflickor, Massoumeh och Zhara, som under elva år hölls inlåsta av sina föräldrar. Historien är sann och filmen är en halvt om halvt fiktiv skildring av vad som hände. Dessutom är det den riktiga familjen som spelar sig själva i filmen.
Skildringen tar vid efter att familjens grannar har anmält flickornas föräldrar till socialen för vanvård. Snart kommer det fram att barnen knappt har fått vistas på familjens egna tomt, att de inte har fått någon som helst utbildning, att de är undernärda och att de under flera års tid inte har blivit tvättade. Socialen ställer ett ultimatum, om föräldrarna inte tar hand om sina barn ordentligt så kommer de att omedelbart bli omhändertagna.
Fallet blir en internationell nyhet och fadern känner sig smutskastad och missförstådd. Han hävdar att han var tvungen att hålla flickorna inlåsta för att inga pojkar skulle förstöra dem. Han hänvisar till en gammal skoltext som säger att flickor är som blommor som vissnar i för mycket solljus och att pojkars blick är stark som solen. Modern är i sin tur blind och livrädd för världen utanför husets port. Ständigt väser hon aggressivt om hur viktigt det är att barnen hålls inlåsta för deras säkerhets skull.
Trots socialens varningar och grannarnas påbud fortsätter pappan med att låsa in sina döttrar. När en kvinna från socialen upptäcker detta släpper hon ut barnen utanför husets portar och låser in pappan istället. Där ska han sitta tills han antingen har förstört låset eller sågat bort det galler som tidigare har hållit flickorna instängda.
Dock så är det flickorna som står i centrum. Oskyldiga, glada och nyfikna börjar de utforska sin omgivning. År av understimulans har hämmat flickornas motorik och kognitiva färdigheter, trots att de är biologiskt normalbegåvade framstår de som tafatta och mentalt handikappade. De kan knappt prata och verkar inte förstå samhällets sociala koder.
“As you see in the film, these two girls at the beginning of the film look like animals. They just make sounds the same as animals. We shot this in 11 days, and during this 11 days, they changed more than during those 11 years, just because of having contact with us.” - Samira Makhmalbaf
Flickornas resa kantas av möten med andra barn och en ständig jakt efter att få äta äpplen. Varför just äpplen? Förmodligen för den religiösa symboliken om kunskapens frukt. Flickorna ber kvinnan från socialen om varsitt äpple medan de är instängda, de försöker fånga ett äpple en pojke retar dem med när de har släppts ut ifrån sin fångenskap, samma pojke visar dem sedan var de kan köpa frukt och slutligen går deras pappa med på att ge dem pengar till att själva köpa äpplen. De har börjat lära sig av livet och blivit fria att lämna den säkra lustgården.
Det är svårt att tro att filmens regissör Samira Makhmalbaf bara var sjutton år gammal när hon tog sig an det här projektet. Hon behandlar det provocerande ämnet på ett moget sätt och lyckas väl med att inte blanda in sina egna värderingar i skildringen. Hon ger föräldrarna lika mycket plats som barnen och skuldbelägger ingens ageranden.
Faktum är att det är svårt att säga vem som är moraliskt skyldig i det hela när föräldrarna uppriktigt verkar ha låst in barnen för att skydda dem för en värld som föräldrarna själva är rädda för. Barnen verkar dessutom vara lyckliga trots sitt frihetsberövande. Om man nu måste peka finger så kan jag tycka att det är lite märkligt att grannarna, som uppenbarligen är mer välfungerande än barnens föräldrar, inte anmälde föräldrarna till socialen tidigare. Dessutom känns det radikalt och idiotiskt av kvinnan ifrån socialen att helt utan förberedelse fösa ut flickorna ut på gatan efter tolv år av fångenskap.