Birdman (2014)

Vilket otroligt jobb Gonzales Iñárritu har gjort. Det var länge sedan jag såg en så energisprakande film. Inte bara för det intensiva skådespelet, den ständigt arbetande steady-kameran och det svettiga rytmiska jazztrumsoundtracket, utan också för den kreativt skildrade gränsdragningen mellan fantasi och verklighet.

Filmen handlar om den avdankade skådespelaren Riggan som är mest känd för att ha gestaltat superhjälten Birdman för över tjugo år sedan. När vi träffar honom håller han på att arbeta med sin stora comeback. En egen adapterad Broadwayföreställning av Raymond Carvers "What We Talk About When We Talk About Love", där Riggan även står för huvudroll och regi. Detta är hans stora chans att äntligen göra något på allvar. Att göra något som betyder något.

Det är snart dags för premiär och Riggan är ett nervvrak. Skådespelarensemblen är ojämn. Lesley (Naomi Watts) och Riggans flickvän Laura (Andrea Riseborough) är båda begåvade men Ralph (Jeremy Shamos) är en fullständig katastrof. Tack och lov, för Riggan, skadas Ralph och som ett gudabenådat mirakel fyller den fantastiske Mike Shiner (Edward Norton) hans plats. Men kan Riggan hantera Mikes kompromisslösa krav på realism och trovärdighet?

Nu låter det som om Birdman bara handlar om ifall pjäsen kommer lyckas eller inte, men i bakgrunden slits Riggan med sitt misslyckande som familjefar. Hans dotter Sam (Emma Stone), som hatar sin pappa för att han aldrig funnits där för henne, jobbar som hans assistent. Hans exfru Sylvia (Amy Ryan) som fortfarande bryr sig om honom blir stundom påmind om varför de skiljde sig. Riggan vill vara en bra pappa men till vilket pris? Hellre än att återfå sin stjärnstatus?

Det finns många paralleller mellan Michael Keaton och Riggan. Inte minst för att Keaton är mest känd för att ha gestaltat Batman -89 och -92 och att Birdman är hans stora hopp om en comeback. Då och då refereras det också till Keatons egna liv, vilket får mig att undra om filmen är skriven för Keaton eller om den är anpassad efter honom.

Med tanke på hur fantastisk Keaton också är i rollen så hoppas jag att Birdman verkligen blir en comeback, till skillnad från Mickey Rourkes kvasi-återkomst med The Wrestler (2008), där han en gång för alla bevisade att det inte räcker med att vara en fantastisk skådespelare om du inte har utseendet med dig. På sätt och vis vore det en återupprättelse för Rourke med om Keaton fick Oscar för bästa manliga huvudroll istället för någon överskattad guldgosse á la Sean Penn.

Det är inte bara Keaton och Gonzales Iñárritu som ska ha eloge. Hela skådespelarensamblen är fantastisk och samtliga (med undantag från fenomenala Naomi Watts) gör sina livs roller. Filmen är gjorda i så extremt långa och avancerade tagningar - utan något som helst utrymme för misstag - att jag ibland blev nervös och svettig för att någon skulle misslyckas.

En fantastisk start på filmåret 2015, hoppas det fortsätter så här!