Her (2014)
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.
"Her" är en vacker och filosofisk om kärlek.
Inne på den minsta biosalongen satt fyra åskådare redo att se Spike Jonzes senaste romantiska kärleksdrama Her. Två timmar och fyra minuter senare var den fattiga publiksiffran obegriplig att förstå. Den udda kärleksstoryn om en nyskild man som förälskar sig i ett operativsystem styrd av en programmerad kvinnas röst var makalöst bra.
Joaquin Phoenix (Gladiator, The Master) spelar den ensamme och förvirrade författaren Theodore som vill ha något mer i livet. I ett ständigt behov av spänning installerar Theodore OS1, ett nytt genialt mobilt operativsystem som assisterar människan genom vardagen likt iPhones "Siri", fast på en helt annan nivå. När Theodore gör valet att ha en kvinnlig OS-röst förändras hela hans situation. "Samanthas" röst är mänsklig snarare än robotlik och numera nyfikne Theodore inser att han kan ha fått en ny vän.
Samanthas röst spelas av Scarlett Johansson (Ghost World, Lost in translation) och som Samantha hon kan andas, skratta, gråta, tänka och läsa en mastig bok på en tvåhundradels sekund. OS-operatörer är programmerade att lära sig av mänskligt beteende och hela tiden utvecklas för att kunna ha en så pass verklig relation med sin ägare som möjligt och fylla ägarens alla behov. Men vad händer om Samantha utvecklar egna behov? Om Samantha har ett helt eget medvetande?
Samantha är det Theodore saknat i livet och de faller båda två för varandra. Men det faktum att Theodore och Samantha aldrig kommer kunna ha en mänsklig relation kommer ifatt dem. Att Theodor aldrig kommer kunna få se eller röra Samantha komplicerar deras förhållande. Men är det verkligen det som spelar roll?
"Her – En unik berättelse om kärlek"
"Her" är en unik berättelse som verkligen berörde mig i frågan om vad som egentligen är ett förhållande och vad som krävs av det.
Joaquin Phoenix gör sin roll som Theodore perfekt. Han lyckas med att trovärdigt skapa en vanlig människa i en ny värld som prövas med nya komplikationer. Den förvirrade känslan att förälskas i någon som bara är ettor och nollor. Någon som han kan plugga ur och stänga av när han vill. Någon som ingen annan, inte ens han själv kan se. Någon som hans omgivning har svårt att acceptera. Någon som han vill ha en seriöst förhållande men inte vet om det är möjligt. Men å andra sidan, vad är ett "riktig" förhållande? Vad är kärlek? Om nu Samantha verkligen har ett eget medvetande, är det så galet om de vill vara tillsammans?
Phoenix lyckas förmedla dessa filosofiska frågor och många fler på ett sätt som gör att vi i publiken inte bara förstår honom utan blir gripna av hans och Samanthas relation.Den enda rimliga förklaringen att Phoenix aldrig fick vara med och slåss om en Oscar mot med DiCaprio och de andra grabbarna om bästa manliga huvudroll i förra Oscarsgalan är filmens begränsade kommersiella framgång.
Men det är inte bara Phoenix som kan känna sig snuvad på en Oscarsnominering. Det förvånar mig hur Scarlett Johansson som aldrig visas i bild kan skapa en så starkt och känslosam närvaro med bara sin röst. I "Her" är det svårt att inte känna hennes glädje och sorg. Oerhört imponerande och ett kvitto på en otrolig skådespelarbegåvning.
"Her" gav mig en tankeställare och den leder just nu min jakt på årets bästa film.
Kuriosa: Sussane Bennet, rösten till vår verkliga "Siri" var imponerad av den förmåga Scarlett Johansson hade att göra rösten som Samantha så pass bra och hon beskriver hennes röst som "sexig och en motståndare".
ANNONS